index-navigering

HEM

Hur det började
My story (swedish)

Banbygget
My track (pictures)

Mina projekt
My projects (pictures)

Bilder och filmer
Pictures and videos

Mina inköp
My purchases (pics)

My Cars

People on the Track
(pictures)

Träffar

Historia
Bilbanehistoria

Länkar
Links

Gästbok
Guestbook

index-navigering

- Bilbanehistoria.


Min bilbanehistoria började i mitten av sextiotelet när jag fick min första Scelecxtricbana, oj vad häftig det var.

När man ser tillbaks i bakckspegeln så kan man konstatera att det verkligen har gått frammåt på alla fronter utom på husfronten. Visst var det snyggare byggnader förr?

Här nedan ser ni en tillbakablick gjord av min kompis Ravajack på Bilbaneforumet.

Scalextric

Ett bra sätt att följa bilbanehistorien, i alla fall i nutid, så är det att se i tillverkarnas kataloger.
Här är några Scalextric kataloger.

SLOT

Vem uppfann bilbanan?Man kan säga så här:
Därom tvista de lärde. Det beror på vad man menar med begreppet "bilbana".
Men rent tekniskt kan man nog säga att Märklin var först, och det redan för exakt 100 år sedan, 1908.

Bilbanehistorien börjar med Theodor Friedrich Wilhelm Märklin som var klensmed och bodde i sydtyska Göppingen. 1859 fick han en affärsidé (som det heter på nysvenska) och började tillverka möbler till dockhus, som på den tiden var en synnerligen populär leksak i högreståndskretsar. Materialet var tunnplåt, ett traditionellt material för dåtidens tyska leksaksindustri.

När TFW Märklin trillat av pinnen tog sönerna Karl och Eugen över verksamheten 1888. Företaget ombildades 1891 under namnet Gebr. Märklin & Co och redan samma år lanserades den succéprodukt som sedan dess varit företagets signum: Leksakståg.

Till en början drevs modellerna av uppdragbara fjäderverksmotorer, några år senare kom elektriska motorer med strömmatning genom rälsen.

Och det var som rälsbundet fordon som den första elektriska bilen från Märklin gjorde debut 1908. Man byggde helt enkelt en bil istället för ett lok och körde längs tågskenorna. Succén var inte total, tvärtom. Inte många var intresserade av denna udda och dyra leksak och produktionen upphörde efter ett kort tag.

Lite bättre gick det i bilens hemland USA, där leksaksföretaget Lionel år 1912 lanserade ett elektrisk rälsbundet leksaksbilssystem enligt ungefär samma princip som Märklin. Kraftkällan var ett batteri, bilarna i skala 1/24 med dåtida populära sportvagnen Stutz Bearcat som förebild. Bilarna var av någon anledning utrustade med framhjulsdrift(!!!) och reglering av farten var inte möjlig. Det var full rulle hela tiden, på eller av, tills batteriet tog slut eller bilen for av rälsen.

Någon leksak för gemene man var nu heller inte Lionels bilbanesystem, snarare ett njutningsmedel för överklassen (liksom Kolingens tandborste...). Totalt tillverkades dock runt 13 000 bilbanesatser, varav inte många har överlevt till våra dagar. Senast ett Lionel-set sågs vara till salu var 1986, då med ett utropspris på motsvarande 350 000 kr...

Sedan hände dock inte så mycket på bilbanefronten. Elektriska tåg var den mobila hobbyleksak som gällde under perioden över tvenne världskrig. Och visst kan väl tåg vara trevliga att leka med – men de gå ju inte direkt att tävla med. Enstaka entusiaster, främst i England, pillade därför en del med att bygga egna bilar och system för tävlingsbruk, med tåg och räls som utgångsmaterial, s k rail racing.

Rail racing funkade halvhyfsat att tävla med, men hade nackdelen att bilarna var just rälsbundna och inte kunde sladda. Tävlingsupplevelsen blev därför inte särskilt realistisk när bilarna istället bara spårade ur eller "snubblade" på den upphöjda rälsen.

En amerikan vid namn Albert Edward Cullen tänkte lite annorlunda. Han tyckte att det där med att köra bilar på räls var en sällsynt usel lösning. Bilbana skulle aldrig kunna slå igenom på allvar med upphöjd räls som effektivt farthinder mitt i banan. Cullen konstruerade istället ett system med ett nedsänkt spår i banan och ett "styrhjul" som löpte i spåret för att leda bilen runt banan. Cullen sökte och fick även patent på sitt bilbanesystem 1938.

Men sedan hände inte så mycket mer. Patentritningarna till Cullens system var snygga och prydliga, men kriget kom emellan och någon produktion av sitt system lyckade Cullen aldrig få igång.

Äran för att ha skapat den "moderna" form av bilbana som vi känner idag tillfaller istället en engelsman: Bertram "Fred" Francis. Han var en sentida kollega till gamle gubben Märklin, och Francis startade strax efter kriget, 1947, leksaksföretaget Minimodels Ltd i London för att tillverka diverse leksaker av – just det – tunnplåt...

Francis var inte bara leksaksfabrikör, han var även bilsportentusiast och tillbringade gärna fritiden på och omkring racerbanan Goodwood sydväst om London. 1952 fick han idén att börja tillverka små leksaksbilar i plåt med en speciell typ av fjäderverksmotor som inte behövde någon separat nyckel (som gärna försvann i lekstugan...) för uppdragningen. För att dra upp motorn drog man helt enkelt bilen bakåt, och när den släpptes for den omedelbart iväg med fart och kläm. I många fall var förebilderna till de små plåtbilarna de tävlingsbilar som Francis skådat på Goodwood.

Den nya serien plåtleksaksbilar döpte Francis till Scalex och de blev en stor succé. Uppemot 7 000 fordon per vecka tillverkades under hantverksmässiga former i Francis lilla Londonfabrik, och 1954 blev kostymen för trång. Francis passade då på att flytta tillverkningen från London till större lokaler i den lilla byn Havant, bara ett stenkast från favorittillhållet Goodwood. (Därav inspirationen till senare tiders klassiska Scalextric-tillbehör som Goodwood Chikane och Dunlop Bridge...)

Men knappt hade den nya fabriken hunnit invigas så började nyhetens behag med de fjäderverksdrivna plåtbilarna att avta. Den s k "marknaden" vek (eller svek), de fjäderverksdrivna Scalexbilarna sålde inte längre lika bra och framtiden för det lilla succéföretaget som uppnått närmare 100 anställda var plötsligt allvarligt hotad. Nu var goda råd dyra för den gode Fred Francis.

Men Francis fann på råd, eller rättare, han drabbades av en snilleblixt:
Varför inte ersätta fjäderverksmotorn i plåtbilen med en elektrisk dito samt bygga ett vägbanesystem av ihopkopplingsbara gummiplattor med nedsänkt spår och strömmatning att köra på? Tänkte Francis slugt.

Sagt och gjort. Plåtkarosser till bilarna hade han redan i överflöd, en närbelägen gummifabrik övertalades att tillverka raka och svängda gummiplattor till banan som Francis personal sedan monterade långa plåtremsor i för strömledning till bilarna.

Den nya leksaken döptes till Scalextric (akronym för Scalex + electric) och lanserades på leksaksmässan i Harrogate 1957. Succén blev större än Fred Francis någonsin kunnat drömma om, hans lilla Minimodels-fabrik kunde omöjligen möta den enorma efterfrågan som uppstod, och redan året efter, 1958, sålde han Scalextric-systemet tillsammans med fabrik och hela klabbet till en betydligt större och mer etablerad aktör på leksaksmarknaden, Lines Brothers Ltd, som sorterade in nymodigheten under varumärket Triang.

Fred Francis fick duktigt betalt för Scalextric-systemet, men förmodligen inte så mycket som han egentligen förtjänade med tanke på innovationshöjden och den betydelse som hans snilleblixt skulle få för den framtida hobbyutvecklingen.

Det kanske också var orsaken till att han senare övergick till en annan, mindre leksaktillverkare, Victory Industries, och där var med om att utveckla ett konkurrerande bilbanesystem, VIP Raceways.

Men det är en annan historia.

BMW M3 GTR - ALMS Sears Point 2001

Första bilbanebilen: Fabrikat Märklin,
årtal 1908. Modellförebilden går jag
dock bet på. Bildgåtefråga med guld-
stjärnepris utlyses därmed härmed.

Amerikanska Lionels rundbana med tvenne Stutz
Bearcat från 1912. Bilarna drevs med batteri och
var av någon anledning framhjulsdriva. Totalt till-
verkades 13 000 satser, men inte många har över-
levt till våra dagar.

Albert Edward Cullens bilbanepatent från 1938. En snygg och
prydligt lösning som påminner inte så lite om dagens system.
Men Cullen blev inte rik, han lyckades aldrig få igång någon
produktion. Det kom ett världskrig emellan...

Scalextric levererades från början utan instruktionsbok eller annan skriven
pappersdokumentation. Kunderna registrerades istället samt fick en
demonstration och muntlig instruktion i samband med köpet. Detta system
blev dock ohållbart i takt med att succén växte. Instruktionsbok infördes och
bipackades småningom alla satser, och de tidigare kunderna fick sig via post
tillsända nyhets- och instruktionspamfletten ovan.
Den första Scalextric-katalogen om man så vill.